Underbar segling utmed Algarvekusten! Nästan inga vågor och slör! Kan det bli bättre. Vi njuter av den vackra kusten
Vi gör små dagsseglingar och övernattar i Vilamoura. Vidare till Vila Real de Santo Antonio och sedan Port Mazagon. Slutligen lägger vi till i Cadiz där vi inväntar bra väder för att ta oss vidare till Rabat i Marocko.
Den enda oron är alla dessa fiskenät! Annars är livet lätt!
Incheckning i Lagos hamn. Här får vi också vänta på broöppning innan vi kommer in i marinan och lägger till.
Efter några öl och snacks tillsammans med Emma ombord på Izusa tar vi alla en promenad över bron. Vi är alla hungriga som vargar och vi landar på en liten pizzeria. Inga höjdarpizzor men de smakar mums!
Alltid långa, långa promenader för att få tag på mat och dryck eller tillbehör till båten.
Frukt och grönsaksmarknad i Lagos.
I Lagos vinkar vi av Emma som seglar i förväg för att fiska upp vännen Leif som flyger ner för att segla med dem utmed Algarvekusten.
Vi ligger kvar i Lagos någon dag extra.
Fantastiska klippor och formationer präglar stora delar av den iberiska halvöns atlantkust. Det sydvästra hörnet, där Lagos ligger, är inget undantag. Mellan klipporna finns fantastiska sandstränder.
Med den portugisiska flaggan hissad seglar vi två nätter senare in i Cascais strax utanför Lissabon. Här möter vi den första incheckningsbryggan. Vi lägger till, visar upp alla våra papper och får en plats i den skyddade marinan.
Trötta men nöjda tar vi en promenad i den turistpräglade staden.
Här upptäcker vi att vi har en läcka i taket. Vi monterar ner innertaket på styrbord sida där stoppningen är plaskblöt. Vi hittar en dålig tätning runt de rör som leder linorna delvis under täck från masten till sittbrunn.
Ett par dagar senare är allt tätat och torkat och innertaket åter på plats.
Efter att ha handlat och tvättat passar vi på att promenera längst med den dramatiska kusten där vågorna piskar mot de karga klipporna.
Efter några fina dagar i Muros var det dags att fortsätta färden. Upp vid 04.00 som vanligt! Dusch och frukost och avfärd i gryningen. Vädret var för tufft så vi beslutade att skjuta upp avresan en stund. Skönt att få sova ett par timmar till. Vid 08.30 hade vädret lugnat sig och vi styrde kosan mot Baiona. När vi kom fram vid 20-tiden var det redan mörkt.
Hela gänget från Emma, Luma och Joy samlades ombord på Luma där Joy bjöd på hemlagad tortilla.
Dagen därpå upptäckte vi på Izusa ett rep som låg i vattnet akter om vår båt Farligt nära vår propeller! Tillsammans med en brittisk segelbesättning började vi dra i linan. Upp kom en bur… och en till och en till! Många burar innehöll både fiskar och skaldjur och till och med en ål. Fiskeredskap av den här typen hör ju inte hemma i en marina där det alltid råder fiskeförbud. De måste ha dragits in av misstag av någon fiskebåt. När vi fått upp drygt 10 burar, alla fästade i samma lina börjar det bli riktigt tungt och vi ser inget slut. Vi kontaktade hamnkontoret som kommer till undsättning. Med hjälp av båt och starka män lyckas de bogsera bort linan och alla burar så att vi på ett säker sätt kan backa ut ur marinan.
Glada att slippa få in denna röra i propellern ger vi oss ut på havet igen. Denna gång nattsegling mot Portugal.
Vi kom in till Muros marina och det kändes underbart. En jättefin hamn som vi alla blev förälskade i. Emma bjöd på grillad fläskkarré och stekt potatis. Mums! En fantastisk middag i Muros glittrade i kvällsbelysning.
Vi ringde Marianne på facetime och sjöng på hennes 60-årsdag. GRATTIS Majsan! Kändes konstigt att inte vara med henne denna dag.
Dagen därpå tog vi en promenad i den lilla staden. Vi passade också på att klippa våra vindpinade frisyrer. Skönt! Pris för klippning? 5 Euro! För två personer!
För oss är det nordvästra hörnet av Spanien helt okänt. För andra är Galicien ökänt som den tuffaste kuststräckan av dem alla med det skrämmande öknamnet Costa da Morte, dödens kust. Klipporna störtar ner i det vilda havet. Men det är gudomligt vackert!
Kuststräckan är också känd som en av de mest mest fiskrika. Här följer oss delfiner långa sträckor, vi möter massor av sjöfågel och färgglada fiskebåtar som också är ute i tufft väder.
Vi lägger till i Camariñas marina och tar en promenad i den lilla staden tillsammans med våra seglarkompisar på Emma.
En trött men lycklig kapten.
Bara en natt i Fisterra
Redan morgonen därpå seglar vi vidare till Fisterra. Ingen lång segling men det blir ändå en lång dag med hård kryss, tuffa vågor och småregn större delen av dagen. Väl framme lägger vi till vid en lång nybyggd brygga som inte finns med på sjökortet.
När Emma ska lägga till långsides klantar Birgitta (på bryggan) och Helena (på båten Emma) till det och förtöjningslinan (som inte är förtöjd i varken Emma eller bryggan) hamnar mitt emellan. Vi står som två dumstrutar och ser den sjunka till botten. Janne, Emmas kapten, tycker att vi liknar ”tanterna i TV-serien Dubbelstöten” och det är väl just så vi känner oss…
Som tur är har Janne ett gott humör och är en rutinerad dykare så han räddar både bryggtampen och situationen. Skönt eftersom marinshopparna lyser med sin frånvaro i den här delen av världen. Inte ens ett hamnkontor kan vi finna så vi kryper alla till kojs efter en lång dag.
Trötta men lyckliga möttes de fyra båtarna Emma, Joy, Luma och Izusa ombord på Luma där det generöst bjöds på bubbel och tilltugg. Och firades att vi alla hade klarat Biscaya välbehållna!
A Coruña, en vacker stad! Den näst största staden i Galicien i nordvästra Spanien belägen på Atlantkusten.
Vi passar på att ta bussen till IKEA för att inhandla en induktionshäll. Vem trodde att vi skulle ligga i hamn så här mycket! I marinorna är el mer tillgänglig än gasol så en spishäll kommer väl till pass liksom den nyinköpta vattenkokaren.
På kvällen går Emma, Joy, Luma och Izusa, (”de fyras gäng”) ut på tapasmiddag. Trevligt!
Två och ett halvt dygn tog det oss att korsa bukten. Eftersom ingen av oss har seglat så långt och så länge var vi lite pirriga innan avfärd men det gick över förväntan.
Vi har heller ingen erfarenhet av skiftarbete så vi var inte helt säkra på hur vi skulle ta det. Vi tog pass om tre till fyra timmar var beroende på ork. Känner man av trötthet och om ögonen börjar klippa är det bättre att väcka den andra. Behöver man hjälp med navigering eller segelsättning väcker man den andre.
Inga problem! Skönt att veta att vi båda har full tillit till varandra. Det är nog nyckeln till att kunna sova riktigt gott i salongen när den andra seglar.
Tryggt också att ha Emma i sikte större delen av tiden. Luma och Joy hade vi också koll på via plottern. Alltid skönt med vänner!
I L’Aber Vrac’h ringer väckarklockan vid fyra på morgonen. Frukost och dusch känns skönt att klara av inför avfärden klockan 06.00 i beckmörker. Mot Camaret som ligger lite utanför Brest. En klassisk hamn för seglare som väntar på att vädret ska tillåta oss att passera Biscayabukten. Camaret visar sig vara en trevlig liten hamn. Fina promenader i både natur, kultur och gränder. Och en riktigt schysst mataffär!
I Camaret träffar vi för första gången den svenska båten Joy med Roger och Rocio ombord. Tillsammans med Joy, Emma och den amerikanska båten Luma bestämmer vi oss för att korsa Biscaya. Samling i hamnbassängen lördagen den 18 oktober kl 08.30.
Upp vid femtiden, innan solen gått upp, för att komma iväg. Vi börjar bli vana! Allt för att på ett så bra sätt som möjligt angöra nästa hamn som ligger i en flodmynning. Här blir det extra viktigt att komma in i hamn i rätt tid. ”Rätt tid” är då strömmar och tidvatten är på vår sida. Vi har räknat ut att lunchtid är den optimala tidpunkten just denna dag.
Endast sex timmars segling från Roscoff ligger vår nästa hamn L’Aber Vrac’h. Det borde ju vara en lätt match! Men vi har tuffa vågor nu när Atlanten och Engelska kanalen ska mötas som vänner. Vågorna ska dessutom välja väg här ute på udden. Det kan bli lite bråkigt. Ska vågorna välja Biscayabukten eller vika av norrut mot engelska kanalen?
De flesta atlandenvågor klyvs av Finistere, den franska udden i nordvästra Frankrike.
Namnet Finistère kommer från latinets Finis Terræ, som betyder slutet på jorden
För första gången får Birgitta känna av sjösjukan, något som Janne slipper helt. Som den gentleman han är tar han rodret större delen av resan.
L’Aber Vrac’h är en fransk flod och i flodmynningen ligger en fin liten marina mellan vassa klippor. Med spänning surfar vi in på atlantvågorna. Det är skönt att komma fram! Vi är båda trötta och Janne lyckas just denna dag spärra sitt bank-ID när en räkning ska betalas. Aj, aj! Inte bra. Ett säkert tecken på att vi börjar bli slitna. Efter många svordomar, trixande och telefonsamtal verkar det som banken kan lösa problemet på distans, en förutsättning för att resan ska kunna fortsätta. Vi försöker vila den stund av dagen som återstår.
Dag två i L’Aber Vrac’h blir betydligt trevligare!
In i hamnen intill Izusa angör den svenska Najaden Joyette med Mats och Ylva ombord. De är på väg norrut mot sin hemmahamn i Malmö efter ett par år i Medelhavet. Spännande att ta del av deras erfarenheter!
Tillsammans med Emma och Joyette går vi på Captaines Crêperie och får en riktigt trevlig kväll tillsammans.
I Roscoffs marina ligger nu tre svenska båtar som gjort sällskap från La Havre; Platina med Sanna och Lasse, Emma med Janne och Helen samt Izusa. Vi hittade ett väderfönster och lättade ankar i Cherbourgh onsdag lunch, seglade hela dagen och natten och landar här i Roscoff marina torsdag morgon.
Här stannar vi en hel vecka tillsammans innan Emma och Izusa seglar vidare. Det känns alltid lite vemodigt att säga hej då, den här gången till Lasse och Sanna som väljer att stanna lite till i Roscoff. Vi önskar dem lycka till på sin fortsatta färd och hoppas att våra vägar möts snart igen när vi drar vidare mot l’aber Wrec’h.
Lasse från Platina kommer på middag…
… tillsammans med sin Sanna.
Janne och och Helena, våra trogna vänner, är förstås också med på middagen.
Roscoff visar sig vara en söt liten stenstad i norvästra hörnet av Frankrike. Allt blir vackrare när solen skiner men vi har mest regn och tuffa vindar.
Cherbourg må vara en trevlig hamn och en sevärd stad.
MEN! Att det finns en film som heter ”Paraplyerna i Cherbourg” är nog ingen slump. Det regnade inte alla de dagar vi är här, men vädret hindrade oss definitivt från att gå vidare. Riktigt busväder!
Vi är ett helt gäng med svenska båtar som väntar på att vädret ska stabilisera sig, så vi är i gott sällskap.
Så vad gör man då när man ligger i hamn? Helena på båten Emma valde att putsa på vattenlinjen.
Cherobourg är en gedigen seglarhamn. Här var det seglarskola för barn varje dag, oavsett väder.
Lite shopping får alltid tiden att gå tills vädergudarna visar sin vänligare sida.
I Dieppe mötte vi den svenska båten s/y Victoria med besättningen Ingalill och Ralf från Piteå. Tillsammans med våra trofasta resekamrater på båten Emmas tog vi beslutet att fortsätta till nästa hamn, Le Havre vid Seines inlopp. Härifrån kan man ta jollen ända till Paris om man skulle få lust.
I Le Havre gjorde vi en snabb övernattning innan vi styrde kosan mot Cherbourg.
I Dieppe blir vi kvar några dagar. En charmig liten hamn omringad av stadens bebyggelse.
Ett besök på den stenklädda stranden vid Dieppe.
Vem kan motstå att köpa färska grönsaker när de presenteras så här! Pitoreskt men lite ovant för en stressad Stockholmare. Vi blir påminda om att dra ner vårt tempo. Vi är ju faktiskt lediga!
Här i Frankrike handlar man fortfarande brödet hos bagaren (boulanger) köttet hos slaktaren (boucher), fisk och skaldjur hos fiskhandlaren (poissonnier) och osten hos osthandlaren (fromager).
Men ärligt talat hamnar vi oftast på en supermarché med våra inköpslistor när vi ska bunkra.
Vi tar långa promenader i staden.
Dieppe med sina 33 000 invånare har anor redan från 900-talet.
Dieppe präglas fortfarande av sina många fiskebåtar. Charmigt när de ligger i hamnen och säljer sin fisk, lagar sina nät och servar sina redskap.
Ganska tuffa är yrkesfiskarna när man möter dem ute till havs. De kör som vildar och saknar nästan alltid AIS så de syns inte på plottern. Historierna är många om upphinnande fiskebåtar som kört på fritidsbåtar som naivt tror på att hålla sig till sjöväjningsreglerna. Det gäller nog att se upp i deras hemmavatten och hålla undan.
Många trappsteg blir det för att komma upp på den vita kalkstensplatån som är typisk här vid Alabasterkusten i nordöstra Normandie.
I dagsljus ser hamninloppet betydligt trevligare ut än när vi kom in i becksvarta natten.
Vi lämnar Dunkerque med förhoppningen att ta oss ända till Cherbourg. Dagen börjar underbart och Engelska kanalen visar upp sin vänligaste sida. Vågorna är rimliga, vinden lagom och solen värmer.
Våra kompisar på båten Emma seglar på bra utmed Calais vita klippor.
Vi har halvvind och gör bra fart.
Framåt eftermiddagen blåser det upp, våghöjden ökar och tillsammans med Emma via VHF-radion beslutar vi oss för att avbryta långfärden och söka natthamn i Dieppe.
Det visar sig vara ett klokt beslut. När kvällsmörkret faller är vågorna obehagligt höga. Det är med stor koncentration vi hittar hamninloppet till Dieppe där vi på höga vågor surfar in i nattmörkret och lite skakade angör de stökiga och korta bryggorna.
Lyckliga över att vara i trygghet somnar vi gott trots en ovanligt skvalpig hamn.
Från Brygge i Belgien till Dunkerque i Frankrike.
Här tänker vi lite extra på vad vi lärde oss av Stina på Sjöskolan när vi tränade tidvatten. På sjökorten har vi varit här i Dunkerques hamninlopp många, många gånger. Kul att komma hit i verkligheten!
En promenad i den söndagsstängda staden. Ingenting! Verkligen ingenting är öppet på söndagar i Frankrike.
Vi njuter istället av den spännande arkitekturen med tak som för tankarna till filmen Aristocats.
Vad gör då alla fransmän en söndag? Vi fann massor av dem på den fina stranden där många tog en söndagspromenad.
En middag med Emmas besättning, Janne och Helena, är alltid trevligt.
Efter att ha övernattat och tankat i Haag, Holland, går färden vidare mot Brygge i Belgien, en 12 timmars dagstur. Det blir det enda stoppet i detta lilla land. Fin marina med bra wifi.
Många slussar blir det.
Amsterdam skyline.
Mitt i Amsterdam låg vi förtöjda i ett par dagar. Vi lyckades dock inte se så mycket av staden eftersom vi båda hade besök av en trist bacill som gav oss feber och halsont. Tur att vi har varit här förut så att känslan av att missa något inte tog över.
Skönt ändå att ligga i en trygg hamn och kurera oss.
Allt vi orkar med är att använda marinans fina tvättmaskiner.
Känns lite kul att åter vara i sötvatten. På innanhavet IJsselmeer kör en båt upp vid vår sida och ber oss att dra ner på farten och hålla vår kurs.
Två trevliga holländska tjänstemän bordar vår båt. De ser sig runt, ställer några artiga frågor och efter att ha visat våra pass tackar de för sig och låter oss fortsätta vår färd mot nästa sluss.
Vi tar oss vidare via snitslad bana genom de grunda vattnen. Innanhavet är fyllt av stora fina skolskepp fyllda med barn som ivrigt vinkar. Vi vinkar tillbaka.
Vi slussar vidare mot innanhavet Markermeer. I sista slussen mot Amsterdam är det kaos. Vi tror oss inte få plats i slussen så tillsammans med Emma ligger vi kvar och hovrar i väntan på nästa passage.
Den gröna signalen som visar att slussen är öppen vill inte slockna. Det känns som slussvakten väntar på och vill att vi ska köra in. Vi anropar slussvakten och frågar om vi verkligen får plats. ”Jodå, det är bara att köra in”, får vi till svar.
Tumultartat! Inte en centimeter finns kvar i slussen där båtarna ligger som packade sillar. Alle man är uppe på däck och jobbar som levande fendertar för att hålla grannbåten på rimligt avstånd. Det går bra. Vi varken får eller orsakar några skador på våra närgångna grannbåtar.
.
Klockan 09.00 lämnar vi Coxhaven i Tyskland för vår första längre nattsegling på öppet hav. Färden går ut över Nordsjön och utmed de Frisiska öarna. Periodvis går vågorna höga. För oss ovana nattseglare tar det en stund att vänja sig vid alla ljus från fyrar, andra fartyg, fiskebåtar och vindkraftverk. Periodvis är vi helt ensamma. Det är tryggt att ha kompisarna på den svenska båten Emma vid sin sida . Och vår radar förstås! En pålitlig kamrat när allt är nattsvart och förvånansvärt många fartyg – speciellt fiskebåtar och fritidsbåtar – saknar AIS. Då syns de i alla fall på radarn.
Det är skönt när solen går upp ljuset sakta återkommer vid 04.30-tiden. Så småningom rundar vi den sista frisiska ön och går in på lugnare vatten i Waddeneilanden.
Dags att byta den tyska gästflaggan mot den holländska när vi går på de inre vattnen och mot sötvattenssjöarna via slussen i Kornwelderzand.
Vid Kornwelderzand slussar vi in till sötvattenshavet IJsselmeer, Holland. Klockan har hunnit bli närmare halv sju på kvällen. Efter 36 timmars segling är det middag och hopp i säng. Vi sover gott!