Kategori: Frankrike

Två och ett halvt dygn tog det oss att korsa bukten. Eftersom ingen av oss har seglat så långt och så länge var vi lite pirriga innan avfärd men det gick över förväntan.

Vi har heller ingen erfarenhet av skiftarbete så vi var inte helt säkra på hur vi skulle ta det. Vi tog pass om tre till fyra timmar var beroende på ork. Känner man av trötthet och om ögonen börjar klippa är det bättre att väcka den andra. Behöver man hjälp med navigering eller segelsättning väcker man den andre.

Inga problem! Skönt att veta att vi båda har full tillit till varandra. Det är nog nyckeln till att kunna sova riktigt gott i salongen när den andra seglar.

Tryggt också att ha Emma i sikte större delen av tiden. Luma och Joy hade vi också koll på via plottern. Alltid skönt med vänner!

I L’Aber Vrac’h ringer väckarklockan vid fyra på morgonen. Frukost och dusch känns skönt att klara av inför avfärden klockan 06.00 i beckmörker. Mot Camaret som ligger lite utanför Brest. En klassisk hamn för seglare som väntar på att vädret ska tillåta oss att passera Biscayabukten. Camaret visar sig vara en trevlig liten hamn. Fina promenader i både natur, kultur och gränder. Och en riktigt schysst mataffär!

• 

• 

• 

• 

I Camaret träffar vi för första gången den svenska båten Joy med Roger och Rocio ombord. Tillsammans med Joy, Emma och den amerikanska båten Luma bestämmer vi oss för att korsa Biscaya. Samling i hamnbassängen lördagen den 18 oktober kl 08.30.

Upp vid femtiden, innan solen gått upp, för att komma iväg. Vi börjar bli vana! Allt för att på ett så bra sätt som möjligt angöra nästa hamn som ligger i en flodmynning. Här blir det extra viktigt att komma in i hamn i rätt tid. ”Rätt tid” är då strömmar och tidvatten är på vår sida. Vi har räknat ut att lunchtid är den optimala tidpunkten just denna dag.

Endast sex timmars segling från Roscoff ligger vår nästa hamn L’Aber Vrac’h. Det borde ju vara en lätt match! Men vi har tuffa vågor nu när Atlanten och Engelska kanalen ska mötas som vänner. Vågorna ska dessutom välja väg här ute på udden. Det kan bli lite bråkigt. Ska vågorna välja Biscayabukten eller vika av norrut mot engelska kanalen?

För första gången får Birgitta känna av sjösjukan, något som Janne slipper helt. Som den gentleman han är tar han rodret större delen av resan.

L’Aber Vrac’h är en fransk flod och i flodmynningen ligger en fin liten marina mellan vassa klippor. Med spänning surfar vi in på atlantvågorna. Det är skönt att komma fram! Vi är båda trötta och Janne lyckas just denna dag spärra sitt bank-ID när en räkning ska betalas. Aj, aj! Inte bra. Ett säkert tecken på att vi börjar bli slitna. Efter många svordomar, trixande och telefonsamtal verkar det som banken kan lösa problemet på distans, en förutsättning för att resan ska kunna fortsätta. Vi försöker vila den stund av dagen som återstår.

Dag två i L’Aber Vrac’h blir betydligt trevligare!

In i hamnen intill Izusa angör den svenska Najaden Joyette med Mats och Ylva ombord. De är på väg norrut mot sin hemmahamn i Malmö efter ett par år i Medelhavet. Spännande att ta del av deras erfarenheter!

Tillsammans med Emma och Joyette går vi på Captaines Crêperie och får en riktigt trevlig kväll tillsammans.

I Roscoffs marina ligger nu tre svenska båtar som gjort sällskap från La Havre; Platina med Sanna och Lasse, Emma med Janne och Helen samt Izusa. Vi hittade ett väderfönster och lättade ankar i Cherbourgh onsdag lunch, seglade hela dagen och natten och landar här i Roscoff marina torsdag morgon.

Här stannar vi en hel vecka tillsammans innan Emma och Izusa seglar vidare. Det känns alltid lite vemodigt att säga hej då, den här gången till Lasse och Sanna som väljer att stanna lite till i Roscoff. Vi önskar dem lycka till på sin fortsatta färd och hoppas att våra vägar möts snart igen när vi drar vidare mot l’aber Wrec’h.

Lasse från Platina kommer på middag…

… tillsammans med sin Sanna.

Janne och och Helena, våra trogna vänner, är förstås också med på middagen.

Roscoff visar sig vara en söt liten stenstad i norvästra hörnet av Frankrike. Allt blir vackrare när solen skiner men vi har mest regn och tuffa vindar.

Cherbourg må vara en trevlig hamn och en sevärd stad.

MEN! Att det finns en film som heter ”Paraplyerna i Cherbourg” är nog ingen slump. Det regnade inte alla de dagar vi är här, men vädret hindrade oss definitivt från att gå vidare. Riktigt busväder!

Vi är ett helt gäng med svenska båtar som väntar på att vädret ska stabilisera sig, så vi är i gott sällskap.

Så vad gör man då när man ligger i hamn?  Helena på båten Emma valde att putsa på vattenlinjen.

Cherobourg är en gedigen seglarhamn. Här var det seglarskola för barn varje dag, oavsett väder.

Lite shopping får alltid tiden att gå tills vädergudarna visar sin vänligare sida.

I Dieppe mötte vi den svenska båten s/y Victoria med besättningen Ingalill och Ralf från Piteå. Tillsammans med våra trofasta resekamrater på båten Emmas tog vi beslutet att fortsätta till nästa hamn, Le Havre vid Seines inlopp. Härifrån kan man ta jollen ända till Paris om man skulle få lust.

I Le Havre gjorde vi en snabb övernattning innan vi styrde kosan mot Cherbourg.

I Dieppe blir vi kvar några dagar. En charmig liten hamn omringad av stadens bebyggelse.

.

Ett besök på den stenklädda stranden vid Dieppe.

Vem kan motstå att köpa färska grönsaker när de presenteras så här! Pitoreskt men lite ovant för en stressad Stockholmare. Vi blir påminda om att dra ner vårt tempo. Vi är ju faktiskt lediga!

Här i Frankrike handlar man fortfarande brödet hos bagaren (boulanger) köttet hos slaktaren (boucher), fisk och skaldjur hos  fiskhandlaren (poissonnier) och osten hos osthandlaren (fromager).

Men ärligt talat hamnar vi oftast på en supermarché med våra inköpslistor när vi ska bunkra.

Vi tar långa promenader i staden.

Dieppe med sina 33 000 invånare har anor redan från 900-talet.

Dieppe präglas fortfarande av sina många fiskebåtar. Charmigt när de ligger i hamnen och säljer sin fisk, lagar sina nät och servar sina redskap.

Ganska tuffa är yrkesfiskarna när man möter dem ute till havs. De kör som vildar och saknar nästan alltid AIS så de syns inte på plottern. Historierna är många om upphinnande fiskebåtar som kört på fritidsbåtar som naivt tror på att hålla sig till sjöväjningsreglerna. Det gäller nog att se upp i deras hemmavatten och hålla undan.

Många trappsteg blir det för att komma upp på den vita kalkstensplatån som är typisk här vid Alabasterkusten i nordöstra Normandie.

I dagsljus ser hamninloppet betydligt trevligare ut än när vi kom in i becksvarta natten.

Vi lämnar Dunkerque med förhoppningen att ta oss ända till Cherbourg. Dagen börjar underbart och Engelska kanalen visar upp sin vänligaste sida. Vågorna är rimliga, vinden lagom och solen värmer. 

Våra kompisar på båten Emma seglar på bra utmed Calais vita klippor.

Vi har halvvind och gör bra fart.

Framåt eftermiddagen blåser det upp, våghöjden ökar och tillsammans med Emma via VHF-radion beslutar vi oss för att avbryta långfärden och söka natthamn i Dieppe.

Det visar sig vara ett klokt beslut. När kvällsmörkret faller är vågorna obehagligt höga. Det är med stor koncentration vi hittar hamninloppet till Dieppe där vi på höga vågor surfar in i nattmörkret och lite skakade angör de stökiga och korta bryggorna.

Lyckliga över att vara i trygghet somnar vi gott trots en ovanligt skvalpig hamn. 

Från Brygge i Belgien till Dunkerque i Frankrike.

Här tänker vi lite extra på vad vi lärde oss av Stina på Sjöskolan när vi tränade tidvatten. På sjökorten har vi varit här i Dunkerques hamninlopp många, många gånger. Kul att komma hit i verkligheten!

En promenad i den söndagsstängda staden. Ingenting! Verkligen ingenting är öppet på söndagar i Frankrike.

Vi njuter istället av den spännande arkitekturen med tak som för tankarna till filmen Aristocats.

Vad gör då alla fransmän en söndag? Vi fann massor av dem på den fina stranden där många tog en söndagspromenad.

En middag med Emmas besättning, Janne och Helena, är alltid trevligt.